frejan
Ångest

Idag är det dags. Värnamo borta. 45 mil bort. 90 jävla mil tur och retur. Jag kommer vara där. Jag åker dit för att alternativet är otänkbart. Jag kommer göra vad jag kan för att Bajen ska åka därifrån med tre poäng och ta sig upp ovanför kvalstrecket.

Men i slutändan är det upp till de 11-14 Bajare som kommer att vara där ute på gräsmattan. Det är ni som måste få in bollen i kassen. Det är ni som måste vinna. Det finns inget alternativ. Men ni får betalt för att åka dit. Det är ert jobb.

Vi kommer vara ganska många som tagit ledigt från våra jobb för att stå på en kall, vindpinad (och förmodligen regnig) idrottsplats i de småländska skogarna en vardagskväll i oktober och se ett bottenmöte i den svenska andradivisionen.

Det kommer inte vara “fest”. Det är inte semester. Det kommer inte att vara någon räkmacksresa för att se Manchester United möta Chelsea. Det är livet. Och det känns rätt jävla jobbigt just nu.

Pär Lagerkvist uttryckte det nog bäst:

Ångest, ångest är min arvedel

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.
Nu styvnar löddrig sky
i nattens grova hand,
nu stiga skogarna
och stela höjder
så kargt mot himmelens
förkrympta valv.
Hur hårt är allt,
hur stelnat, svart och stilla!

Jag famlar kring i detta dunkla rum,
jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar,
jag river mina uppåtsträckta händer
till blods mot molnens frusna trasor.

Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna,
mina händer river jag såriga, ömma
mot berg och mörknad skog,
mot himlens svarta järn
och mot den kalla jorden!

Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen.

Blog comments powered by Disqus