Min ledare i dagens Karlskoga-Kuriren. Den verkar inte finnas på nätet så jag lägger upp den här.

Hovsamma intervjuer och inarbetade PR-fraser gör att det inte alltid är helt lätt att utröna vad det egentligen är som den moderatledda regeringen vill med samhällsutvecklingen. Alldeles för ofta får Fredrik Reinfeldt och Anders Borg stå oemotsagda när de talar om vikten att ”hålla samman Sverige” samtidigt som alla fakta faktiskt talar mot det.

Men i en intervju i Svenska Dagbladet säger Reinfeldt att ”regeringens politik har gjort att fler inte tycker att det är ’värt’ det att stanna i a-kassan. … I stället kan föräldrar och sambos få rycka in för att stötta den som är arbetslös.”

Det är visserligen inte ett oväntat uttalande från någon som är ansvarig för en politik som lett till att 400 000 personer har lämnat arbetslöshetsförsäkringen. Men det är inte desto mindre häpnadsväckande. Gör tankeexperimentet att byta ut ”stanna i a-kassan” mot ”behålla hemförsäkringen” och ”är arbetslös” mot ”får huset nedbränt”.

För det är ju just det arbetslöshetsförsäkringen är, en försäkring om man har oturen att bli arbetslös. Det är en kollektiv lösning för att parera både vikande samhällskonjunkturer och personliga misslyckanden eftersom arbetslösheten är något som kan drabba alla.

Det är också så att en generös och omfattande arbetslöshetsförsäkring dämpar plötsliga fall i ekonomin. Samtidigt som den gör att den som blir arbetslös slipper gå från hus och hem om olyckan är framme, gör den också att konsumtionen kan upprätthållas i samhällsekonomiska nedgångar.

Dessutom är det så att en generös och omfattande arbetslöshetsförsäkring hindrar att det sätts press på de arbetandes löner. Den minskar risken för låglönekonkurrens från dem som är arbetssökande. På så sätt är arbetslöshetsförsäkringen i lika stor utsträckning en arbetslöneförsäkring.

I den moderata världsbilden är det dock inte så. Istället har arbetslöshetsförsäkringen buntats samman med en del annat till det man kallar ”bidrag”. Det var ”bidragslinjen” man attackerade med talet om ”arbetslinjen” inför valet 2006. Sedan dess har det visat sig att arbetslösheten inte alls har minskat för att man gjorde a-kassan dyrare och sämre. Människor var helt enkelt arbetslösa för att det saknades arbeten.

Nu var det ju aldrig arbetslösheten i sig som var Moderaternas problem. Deras problem har hela tiden varit att man inte vill vara med och betala för dem som är arbetslösa. Men det blir lite komiskt att en statsminister som gått till val, och vunnit två riksdagsval på raken, med budskapet om att man är mot bidragslinjen dels vill göra människor beroende av andras välvilja och bidrag, och dels faktiskt senare i intervjun konstaterar att ”sist och slutligen finns det ju andra trygghetssystem som fångar upp människor”.

För vad det där sista citatet faktiskt innebär är ju att människor tvingas iväg till socialkontoret. Det är alltså så att den moderata ”arbetslinjen”, som försämrat de kollektiva försäkringssystemen, tvingar människor att söka socialbidrag. Det om något borde väl vara en bidragslinje värd namnet? 

Min ledare i dagens Karlskoga-Kuriren. Den verkar inte finnas på nätet så jag lägger upp den här.

Det är ”besvärande” att den fattigaste tiondelen av befolkningen har blivit fattigare låter finansminister Anders Borg meddela när Statistiska centralbyrån presenterade inkomstutvecklingen i Sverige under de senaste fem åren.

Det är lite märkligt att Borg kan få komma undan med sådana kommentarer, dessutom kompletterade med klassiskt socialdemokratiska fraser som att ”vi ska vara ett land som håller ihop”, utan att en enda journalist ställer en enda kritisk fråga.

Det är ju nämligen inte så att det är ett olycksfall i arbetet som gör att de fattigaste blir fattigare samtidigt som de rikaste blir rikare och de flesta fått lite mer i plånboken. Det är tvärtom det Moderaternas politik går ut på. Det borde alltså inte vara ”besvärande” för Anders Borg att inkomstklyftorna ökar i Sverige. Der borde vara ”glädjande”. Det visar ju nämligen att hans politiska ritning har fungerat.

De ökade klyftorna har hela tiden varit vägledande i den moderata politiken. Det var därför man försämrade och fördyrade arbetslöshetsförsäkringen. Det var därför man försämrade sjukförsäkringen och jagade bort utförsäkrade cancersjuka till socialkontoren. Redan 2009 avslöjades det svart på vitt att regeringen hade genomfört försämringarna för att kunna sänka reservationslönen – den lönenivå som utgör golvet för vad en person är beredd att arbeta för.

Tanken är på klassiskt borgerligt manér att människor inte arbetar för att de inte vill arbeta. Om man försämrar ”bidragen” – som Moderaterna väljer att kalla socialförsäkringssystemen – är fler beredda att ta sämre jobb till sämre löner. Hungriga vargar anses helt enkelt jaga bäst.

Men här finns dock ett avgörande problem med den moderata politiken. Trots att alla kontrareformer och skattesänkningar förklaras med att de ska skapa jobb så skapas det inga nya jobb i Moderaternas Sverige. Sysselsättningsgraden är lägre och arbetslösheten är högre än den var när den borgerliga alliansen tog över hösten 2006.

Den som inte arbetar gör det som regel för att denne inte kan arbeta. Det kan vara på grund av sjukdom, att de inte är kvalificerade att ta de jobb som finns eller att det helt enkelt inte finns arbeten. Med dessa förutsättningar spelar det ingen roll hur hungrig man är, resultatet blir i alla fall svält.

Den moderata jobbpolitiken har aldrig i första hand handlat om att sträva efter full sysselsättning. Den har istället handlat om att de ”närande” ska slippa betala för de ”tärande”. Det som kallades massarbetslöshet 2006 kan accepteras om de arbetslösa inte kostar så mycket. Det kan till och med vara bra ur en moderat synvinkel då en ökad konkurrens om de mest okvalificerade jobben kommer att pressa ner lönerna för de sämst betalda.

Men detta innebär så klart att inkomstklyftorna ökar och att det blir svårt att ”vara ett land som håller ihop”. En ansvarsfull politik på det här området borde vara att stärka folks förmåga att ta de jobb som faktiskt finns. Det löser man inte genom skattesänkningar och försämringar av socialförsäkringssystemen. Istället måste det till en omfattande satsning på yrkesinriktade utbildningar och praktiktjänster inom bristyrken. Men det verkar vara utanför regeringens fattningsförmåga. Och det är besvärande. 

Jag brukar väl inte tycka att Lars Stjernkvist alltid gör de mest klockrena analyserna. Men det här är OK. Å andra sidan tog jag det för en självklarhet ett år innan valet 2006 att kampen för full sysselsättningen skulle bli huvudnumret i den socialdemokratiska politiken i den valrörelsen. Istället fick vi bara mantran om att jobben kommer och att marknaden skulle lösa det.

Men det kan vara värt att minnas att grunden till socialdemokratins problem lades under den tid Stjernkvist satt i partiets ledning. Lätt schematiskt kan man säga att det ser ut så här:

1. Under 1990-talet biter sig en institutionaliserad massarbetslöshet fast i Sverige. Stora grupper hamnar mer eller mindre permanent utanför arbetsmarknaden.
2. Från slutet av 1990-talet stiger reallönerna rekordsnabbt i Sverige. Men de som finns på arbetsmarknaden får samtidigt se hur de i allt mindre utsträckning omfattas av socialförsäkringssystem där taken inte höjs.
3. Klyftan mellan de - för att använda ett vulgärt uttryck - “närande och tärande” har tillåtits öka. Vilket i sin tur har gjort att förtroendet för världens bästa idé - den generella välfärden - har minskat.

Ungefär så kan man skissa upp socialdemokratins problem. Jag skrev om det i våras: Skötsamhetskoden.

Richard Florida ”makes a case for a radical approach to solving America’s jobs problem — upgrading low-wage service jobs.  … The chart tracks the rise and fall of four broad classes of work — agricultural work (farm), industrial work (manuf), knowledge-based and creative work (CC), and routine low-wage service work (LWS) — from 1800 through 2009.”